I hela mitt liv har mattematik aldrig varit min grej,det har bara varit jobbigt och aldrig har jag vart bra på 

det heller. Under lite mer än två år nu har jag gått en bearbetningskurs i matte för att det sen ska bli lite

lättare att klara av Matte A som det nu heter så fint som Matte 1a eller b eller c beroende vad det är du

ska läsa vidare på högskolan. Hade ingen anning om det här förrän min lärare berättade det idag,känner

mig gammal nu som tog studenten för nio år sen och inte hänger med i det hippiga nu. Vi har bytt lärare

tre gånger nu,hon jag har nu verkade inte tycka om mig i början vilket gjorde att jag började fundera ifall

det kanske är dags att hoppa av då det är inte jätte länge kvar. Tänkte igenom det i två veckor men jag

beslöt mig för att bita ihop och fortsätta,jag måste komma ihåg varför jag började, Nu några veckor bort

är hon plötsligt jätte gullig och snäll mot mig. Jag håller på med ekvationer som nästan alla har svårast

med men det går hur bra som helst,inga problem. I boken finns det ganska enkla räknesätt du ska göra

på men eftersom min lärare vet att jag ska plugga vidare har hon gett mig svårare tal med svårare mer

komplicerade räknesätt,det gick lika lätt. Hon är lika förvånad som jag hur bra det går,det liksom bara går

av farten och flyter på som om jag inte gjort annat. Har fått en hel del beröm idag av min lärare, när jag

skulle gå när lektionen var över imorse säger hon -jätte bra jobbat! Med en klapp på axeln,huvudet högt

och med ett stort leende kunde jag gå därifrån med stolhet. Det är inte ofta jag känner mig stolt just så

där över mig själv,idag gjorde jag det vilken frihets känsla inombords. Men fy vad trött jag är idag,trots

6 och en halvtimme med sömn har kroppen bara skriktik efter sömn,hade helt klart kunnat sova minst

tre fyra timmar till imorse. Klockan stod på 06:00,somnade nästan på en gång igår för jag var helt slut

efter dansträningen. Det var äckligt varmt i danssalen, direkt det blir varmare ute hjälper inte fläktarna.

Det är jätte fint väder ute jag skulle bra gärna vilja ut på en powerwalk men seriöst jag är alldeles föör

trött att ens orka ta mig upp ur soffan och då är jag verkligen trött för det är adrig några problem annars.

När jag var 17 var jag med om en hemsk bilolycka,det här var alltså 2005. Jag,mamma och min moster

var på väg till en julkonsert i november. Vi stod vid ett rödljus där vi väntade på att det skulle slå om till

grönt. Min moster körde våran bil, jag satt där fram och mamma där bak. Det var tomt på bilar vid vägen

vi stod och väntade på grönt men heelt plötsligt hör och känner vi en smäll och vi alla dras framåt i bilen.

Vi alla tre jag mamma och min moster svimade till, jag vaknade av att min moster skrek mitt namn kolla

ifall jag levde. Förstod inte till en början vad som hänt men efter bara några sekunder började man vakna

till. Jag kollade till mamma,hon var inte vaken. Jag skrek hennes namn, ryckte i henne men hon visa inte

någonting. Jag forsatte skrika och rycka i henne, till slut tack och lov vaknade hon till. Tårarna bara forsa

nerför kinderna,var tacksam över att vi alla överlevde men skärad över händelsen. Han som körde på oss

hade tre eller fyra ganska små barn i bilen,dom hade knappt bilbälte på sig och han stank alkohol. När jag

såg honom rusade jag ut ur bilen och skrek det högsta jag kunde och verkligen skällde ut honom. Har nog

aldrig varit så arg och livrädd samtidigt men jag ville att han skulle höra hur han kunde förstört vårat liv på

ett eller annat sätt. Det är nog första och sista gången jag skrikit & skällt ut någon för det är inget som hör

till vanligheterna när det kommer till mig men man var också i chock över allt som hände. Våran bil den var

som en nertrampad cola burk,den var platt och ingenting kvar av den. Mamma och min moster kom lindrigt

undan utan några skador förrutom chock men jag fick whiplers skada utav det,min nacke fick rejält stryck!

Jag har levt med whiplers nu i 12år och bara dom senaste två tre åren har den blivit värre och värre. Det gör

ont i axlar,nacke,rygg,tinningarna,pannan och över ögonen. När det är som värst kan jag inte komma upp ur

sängen,då ligger man till sängs allt från tre dagar till en vecka. Man klarar inte av ljuset från solen,lampor är

bara att släcka,kan inte kolla på teve och inte höra ljudet från den heller hur lågt ljudet än är,persiennerna är

nerdragna,alla dörrar runt mig måste vara stängda. Det här är vad som krävs för att jag ens ska ha en chans

att kanske kunna somna. Smärtan är alltid där dygnet runt dag för dag månad efter månad år efter år fast det

finns dagar jag också får må helt bra då smärtan inte är speciellt hög,det är inte ofta men ibland och då njuter

man och får påminnas hur det var att leva ett liv utan konstant smärta. När jag haft en stor migrän från själva

whiplersen när man isolerat sig i ett mörkt rum, sprungit på toa av illamående och lite mat då blir kroppen och

nacken extra känslig.Precis som när man vart sjuk av influensa länge då laddar kroppen ur,din energi är borta

och kraften är extremt låg,du orkar inte saker på samma sätt. Samma sak är det av min migrän som är värre

än vanlig migrän,det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker förklara hur det känns det går inte att veta du

måste själv uppleva det. Det tar några veckor för mig att komma tillbaka,att bli människa igen. Det lilla minsta

ansträgning ger mig värk på ett eller flera ställen. Om jag går till affären för att köpa en franska bröd, ett paket

ägg och smör det är inte speciellt tungt att bära på i väskan men min axel bara viker sig och man vill gråta av

smärtan,det kan göra mig helt slut i två dagar. Åka till skolan,behöva sitta lite böjd med huvudet vid min bänk,

samma sak där. För er som lever utan whiplers för är det här ingenting men för oss som lever med whiplers är

det en riktig energi tjuv. Jag har haft ont i huvudet en hel del nu i två veckor,igår var första dagen smärtan gav

mig en sån där bra dag men idag är värken tillbaka. Man vill egentligen bara skrika att lååt mig vara, gråta och

gräva ner sig. Visst det kan man göra men det gör inte smärtan varken mindre eller bättre du måste kämpa dig

igenom varje dag. Jag har också dagar då jag är så jävla trött på att behöva leva med konstans smärta och jag

bara gråter men det är okej för det är vad man behöver ibland. Det är inte roligt att leva med smärta dag ut och

dag in och du kan göra absolut ingenting åt det förrutom tillfälliga stunder men inte mer än det. Trots att jag har

fått whiplers något jag är tvunget att leva med går det ändå att vara glad och leva ett lyckligt liv, det gäller bara

att hitta dom där små sakerna som ger dig något, tänka positivt, träna & värme då funkar det att leva med det

för även om smärtan påminner dig och visar sig kan du alltid vinna över den genom att aldrig någonsin ge upp.

Kan ni förstå att september är här? Snacka om att tiden sprungit rakt framför ögonen på en,var det inte

nyss juni? Det är väl nu jag har accepterat att hösten är på väg, vi fick några varma sen sommar dagar

två gånger tre till fyra dagar det gjorde mycket! Aldrig kul när sommaren är slut men nu är jag redo inför

hösten ändå fast längtar redan till nästa sommar. September är min månad,en månad av förändring och

utveckling. Kan nog bli en bra månad. Känner för varje dag hur jag växer som person,ser saker nu med

helt andra ögon, inser vad jag själv behöver för att jag ska må bra och börjar förstå vad jag vill ha i livet.

Något börjar ändå hända i mig,ibland har man inte alltid koll och tankarna kan rusa iväg men i övrigt går

livet i rätt riktning och det känns som om något är på väg, någonting hänger i luften och med det menar

jag nått positivt. Vad det är,hur det händer, när det kommer hända det visar sig med tiden. Jag ser fram

emot vad det än nu är men till dess ska jag bara njuta av livet mina dagar i vardagen och bara vara nu :)