När jag var 17 var jag med om en hemsk bilolycka,det här var alltså 2005. Jag,mamma och min moster

var på väg till en julkonsert i november. Vi stod vid ett rödljus där vi väntade på att det skulle slå om till

grönt. Min moster körde våran bil, jag satt där fram och mamma där bak. Det var tomt på bilar vid vägen

vi stod och väntade på grönt men heelt plötsligt hör och känner vi en smäll och vi alla dras framåt i bilen.

Vi alla tre jag mamma och min moster svimade till, jag vaknade av att min moster skrek mitt namn kolla

ifall jag levde. Förstod inte till en början vad som hänt men efter bara några sekunder började man vakna

till. Jag kollade till mamma,hon var inte vaken. Jag skrek hennes namn, ryckte i henne men hon visa inte

någonting. Jag forsatte skrika och rycka i henne, till slut tack och lov vaknade hon till. Tårarna bara forsa

nerför kinderna,var tacksam över att vi alla överlevde men skärad över händelsen. Han som körde på oss

hade tre eller fyra ganska små barn i bilen,dom hade knappt bilbälte på sig och han stank alkohol. När jag

såg honom rusade jag ut ur bilen och skrek det högsta jag kunde och verkligen skällde ut honom. Har nog

aldrig varit så arg och livrädd samtidigt men jag ville att han skulle höra hur han kunde förstört vårat liv på

ett eller annat sätt. Det är nog första och sista gången jag skrikit & skällt ut någon för det är inget som hör

till vanligheterna när det kommer till mig men man var också i chock över allt som hände. Våran bil den var

som en nertrampad cola burk,den var platt och ingenting kvar av den. Mamma och min moster kom lindrigt

undan utan några skador förrutom chock men jag fick whiplers skada utav det,min nacke fick rejält stryck!

Jag har levt med whiplers nu i 12år och bara dom senaste två tre åren har den blivit värre och värre. Det gör

ont i axlar,nacke,rygg,tinningarna,pannan och över ögonen. När det är som värst kan jag inte komma upp ur

sängen,då ligger man till sängs allt från tre dagar till en vecka. Man klarar inte av ljuset från solen,lampor är

bara att släcka,kan inte kolla på teve och inte höra ljudet från den heller hur lågt ljudet än är,persiennerna är

nerdragna,alla dörrar runt mig måste vara stängda. Det här är vad som krävs för att jag ens ska ha en chans

att kanske kunna somna. Smärtan är alltid där dygnet runt dag för dag månad efter månad år efter år fast det

finns dagar jag också får må helt bra då smärtan inte är speciellt hög,det är inte ofta men ibland och då njuter

man och får påminnas hur det var att leva ett liv utan konstant smärta. När jag haft en stor migrän från själva

whiplersen när man isolerat sig i ett mörkt rum, sprungit på toa av illamående och lite mat då blir kroppen och

nacken extra känslig.Precis som när man vart sjuk av influensa länge då laddar kroppen ur,din energi är borta

och kraften är extremt låg,du orkar inte saker på samma sätt. Samma sak är det av min migrän som är värre

än vanlig migrän,det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker förklara hur det känns det går inte att veta du

måste själv uppleva det. Det tar några veckor för mig att komma tillbaka,att bli människa igen. Det lilla minsta

ansträgning ger mig värk på ett eller flera ställen. Om jag går till affären för att köpa en franska bröd, ett paket

ägg och smör det är inte speciellt tungt att bära på i väskan men min axel bara viker sig och man vill gråta av

smärtan,det kan göra mig helt slut i två dagar. Åka till skolan,behöva sitta lite böjd med huvudet vid min bänk,

samma sak där. För er som lever utan whiplers för är det här ingenting men för oss som lever med whiplers är

det en riktig energi tjuv. Jag har haft ont i huvudet en hel del nu i två veckor,igår var första dagen smärtan gav

mig en sån där bra dag men idag är värken tillbaka. Man vill egentligen bara skrika att lååt mig vara, gråta och

gräva ner sig. Visst det kan man göra men det gör inte smärtan varken mindre eller bättre du måste kämpa dig

igenom varje dag. Jag har också dagar då jag är så jävla trött på att behöva leva med konstans smärta och jag

bara gråter men det är okej för det är vad man behöver ibland. Det är inte roligt att leva med smärta dag ut och

dag in och du kan göra absolut ingenting åt det förrutom tillfälliga stunder men inte mer än det. Trots att jag har

fått whiplers något jag är tvunget att leva med går det ändå att vara glad och leva ett lyckligt liv, det gäller bara

att hitta dom där små sakerna som ger dig något, tänka positivt, träna & värme då funkar det att leva med det

för även om smärtan påminner dig och visar sig kan du alltid vinna över den genom att aldrig någonsin ge upp.